Stay Strong

Du finns där, som ett betongblock i stormen, du står kvar, väntar, är beredd att lyssna på en tunn lite röst som hörs genom stormen. En liten röst som knappt hörs. Men du hör den, den lilla rösten försöker ropa på hjälp. Det finns ingen som hör, alla har flugit iväg i stormen eller gått in i sina hus för att värma sig. Men mitt bland alla löv, grenar och allt regn som faller står det ett stort grått betongblock. Helt omöjligt att rubba på. Som hör den lilla rösten. Den lilla rösten kommer allt närmare och snart stannar den tätt intill betongblocket. Det stog där, som en stor mur och räddade den lilla rösten ifrån att flyga iväg upp i himmelen. Även när stormen har dragit förbi sitter den lilla rösten kvar, men denhär gången är det inget rop på hjälp som hörs. Den här gången är det ett försiktigt fniss som hörs. Fnisset övergår sedan i ett tunt  och litet skratt, ett skratt av lättnad, lycka och av trygghet. Att veta att det finns något som står stadigt kvar i stormen och står där just för att rädda den lilla rösten som kommer farandes genom vinden och ropar på hjälp, att veta att även när stormen lättat och alla moln dragit undan och solen kommer fram, står det stadiga betongblocket kvar, strålar ut värme och glädje. Det kommer stå kvar där för resten av livet, som en mur man kan gå till för att känna trygghet, veta att när stormen kommer igen står det stadigt kvar, man blåser inte iväg igen.