Stay Strong

Hur fan kan människor bete sig? Hur vågar människor bete sig?

Vet människor alltid vad dom gör, eller kan man göra saker som är omedvetna? Finns det människor som har någon sorts makt över andra människor, som alla härmar för att ingen vågar stå emot?

Jag hade aldrig sett den här sortens människor förut, men jag gissar på att det var en bra lärdom. Men jag känner mig grundlurad.

Jag kommer fortfarande ihåg när jag satt ute på altanen, det var en lördag för jag hade precis tränat, jag åt en "grandiosa extra allt", du stod och fönade håret, det var en solig dag och allt var bättre än bäst. Att det här var den dagen vi smsade första gången kommer jag ihåg, jag klagade över att det inte alls var något "extra allt" på min lilla pizza medans du tyckte du var stencool som kunde smsa och föna håret samtidigt. Det fortsatte den här vägen och vi pratade mer och mer, vi lärde känna varandra på djupet, blev soulmates, systrar.

Vi pratade hela natten, från 23.00-04.30(05.30), vi pratade om allt mellan himmel och jord. Tillslut kom det fram, sanningen om hur jag mådde, hur mitt liv såg ut i verkligheten, om hur ditt liv såg ut. Man skulle kunna säga att jag gav dig halva mig. Jag kommer alltid tacka Gud för att den extra timmen var just den dagen(natten).

Allt rullade på, du hjälpte mig att bygga upp mitt självförtroende, mina kompisar sa att jag var mycket gladare, jag tror alla i min närhet såg hur en sol började lysa i mig igen. Mitt liv var på topp nästan dagligen och dom dagar det inte var det fanns du där med en öppen famn, tröstande ord. Du vände dig till mig om det var något, vi dansade med varandra i regnet skulle du nog sagt. Vi gick genom eld och vatten, storm och hav, djupa dalar och höga berg med varandra.

Sen kom den tiden då du var helt krossad, jag försöka vara där för dig, det är inte så lätt att bo 359 km ifrån varandra. Du klarade det, du kom på fötter igen. Det mesta vart bra igen, dom stormande haven lugnade ner sig.

Mitt jullov tog fart, och det kan varit det värsta lovet jag någonsin haft. Just pågrund av dig. Du svarade inte på varken Facebook, sms, samtal, ja det var som om du var borta. Nu i efterhand vet jag att det var för att du tappat fotfästet igen. Men jag kan aldrig sluta undra varför du inte sa något, varför du inte skrev att du ville vara ifred, varför du inte ville prata med mig. Jag blev besviknare än jag någonsin varit och skrev en hel del sjukt taskiga saker av ren panik, jag var tvungen att släppa ut all min besvikelse och ilska.

Sedan dess har jag fått ett gott nytt år från dig, no more.